Oct 28, 2025 · 17:14
Jag vet hur det är att leva i mörkret. Det fanns dagar då mitt hjärta var fullt av hat och mina händer bar våldets spår. Jag gjorde saker som satte djupa märken både i mig själv och andra. Jag trodde hatet gav mig styrka, att våldet var vägen att höras och överleva. Men allt det tog bara mer: respekt, framtid, mening. Jag hamnade på rättspsykiatrin, både på säkerhetsklass 1 och 2. På obestämd tid Där fanns inga vägar att fly, bara tid tid att tänka, tid att möta sig själv. Det var där jag började förstå hur djupt jag hade fallit, och att jag inte ville stanna där längre. För åtta år sedan tog jag det svåraste beslutet i mitt liv jag ville inte längre vara den personen. Jag ville inte längre låta hatet styra mina val. Det var starten på en lång, brant väg bort från kriminaliteten och drogerna. I min mörkaste stund fann jag också ljuset. Jesus blev min fasta punkt. Hans nåd och förlåtelse gav mig kraft att möta det jag gjort och att börja försonas med mig själv och andra. Det betyder inte att allt är enkelt eller att såren försvunnit men tron gav mig hopp och en väg framåt. Idag är jag fri från skiten i åtta år. Jag bär min historia med allvaret den förtjänar: historier om hat och våld, rättspsykiatri och kamp. Men jag bär också en berättelse om omvändelse och tro. Jag vill vara ett vittne om att man kan förändras, att även den som en gång levt i hat kan lära sig förlåta inte för att glömma, utan för att leva vidare. Jag är tacksam för att jag fick en andra chans. Och varje dag jag lever är ett bevis på att även de svåraste vägar kan leda mot ljus med stolthet, ansvar och tro vid min sida. Och det vackraste av allt på den här vägen träffade jag världens vackraste kvinna, Ewelina. Hon är mitt ljus och min kärlek, och idag är hon min fru. Tack Ewelina, för att du är min välsignelse och mitt hopp varje dag.
Comments 0
Be the first to comment.
Loading comments …
Log in to comment