Ewelina Marjatta on MyFans

Dec 26, 2025 · 09:07

Jag har ylat oftare än du tror. Inte av svaghet utan av brist på tid med mig själv. Å den plats där jag brukar hålla ihop när verkligheten dödade mig bara försvann. Gymmet! Sedan midsommar flytttade 2 valpar in en chihuahua på 8 veckor och en amerikansk bully XL på 12. Två helt olika själar. Två helt olika behov. Ett ansvar som inte går att pausa och ett ansvar som jag valde att vilja ta. En chihuahua ska främst bli rumsren, orädd och trygg. En bully ska socialiseras lugnt, konsekvent, varje dag och bli hundra procent lyhörd. Jag gav dem allt. Min fritid. Min närvaro. Min själ. Jag kämpade å jag lyckades. Idag har jag två trygga, stabila unghundar som lever sina bästa liv tillsammans med våra två tioåringar chihuahua och pitbull/amstaff. Innan dess hade jag redan förlorat mina tre chihuahor. Gucci min första dog tre dagar före vårt bröllop 2024. Nando dog en månad senare. Lilo gick bort nu i somras. Kvar blev Diamond. Den yngsta min lille gosse. Att se honom förlora sina tre bästa vänner han växt upp med var och är outhärdligt. Sorgen i honom speglade min egen och det gick rakt igenom mig och den delen fattar ingen. Det här var inte första gången jag förlorade liv. Jag hade redan mist människor i min familj under flera år. Å sen mina hundar. Vad fan gör man när det som burit en genom livet bara försvinner? Jag förändrades så in i helvete. Jag visste om det. Men jag varken orkade eller ville stoppa det. Allt blev “skit samma”. Fuck off. Gnistan i mig och energin försvann totalt. Jag som alltid varit lite taggad blev istället dagligt redo för varenda jävla konflikt. Bråka med mig? Kom då för helvete ditt råtthelvete. Jag hade få gränser förr men nu ha jag fan inga alls. Jag hade redan förlorat nästan allt jag brydde mig om. Vad mer fanns att ta? Fatta du grejen! Idag är det inte som att det gått över. Jag är på toppen av de här känslorna dagligen. Jag är aggressivare än förr. Jag uttrycker mina åsikter mer än vanligt och när jag vill. Jag tolererar ingen jävla bullshit. Jag öppnar gärna upp för bråk direkt. Å jag bryr mig ärligt talat inte om utgången heller i stundens hetta. Men… när jag ändå skriver detta så finns det något inuti mig mellan varven av känslor så måste jag ta hand om hundarna jag har idag. Så djupt där inne måste jag trots allt ha en gräns och ett konsekvenstänk för att inte gå loss. Det här är inte att jag blivit kall eller att jag tappat empati. Det är vad som händer när sorg aldrig får landa eller att viljan inte finns alls för bearbetning. Men idag ska jag ta den här satans ilskan och jag ska till gymmet och jag ska börja lyfta igen. Min man fyllde på kortet i julklapp för han ser det jag behöver trots att jag sagt att jag inte känner för det. Jag är en tickande bomb och jag ha inget till övers för något så jag tror jag måste göra det jag är bäst på! Träna hårdare än någonsin.